Göran Eriksson, den motvillige konstnären

Sköt nu om er när vi är borta, förmanade föräldrarna. Sedan fick pojkarna en uppgift. De skulle klippa de stora gräsmattorna på granngården Kåseholm. - Inget arbete i deras smak. Men det förhöll sig som så att på gården hade Görans far ett chassi med motor från en uttjänt gammal bil, och på detta hade han monterat ett flak. Ekipaget användes för att transportera gårdens mobila mjölkningsmaskin ut till korna på ängarna, och på så sätt slapp Görans mor mjölka för hand. De för tillfället "föräldralösa" gossarna kom nu på idén att till bilchassit koppla de fyra motorgräsklippare de hade tillgång till. Motorerna startades, och så bar det iväg. Det fungerade, men resultatet blev inte så snyggt. 

Farmor på gården såg vad som hänt och kallade till sig gossarna. Hon vände sig speciellt till en av dem:        Jag är orolig för din framtid. Göran var 14 år gammal, men den äldre damens illa dolda kritik och profetia visade sig för Görans del vara obefogad, istället pekade den fram emot Görans kreativa framtid. Det fanns inga begränsningar för vad som kunde göras med en trasig gammal moped eller motorcykel eller till och med av delarna till ett bilvrak. Han skapade ting som man kunde köra runt på åkrarna med, och det var kanske inte så konstigt att han kom att utbilda sig till lastbilsmekaniker. På jobbet fanns massor av grejor som han kallade överblivna och övergivna, och de väntade på att bli omhändertagna. Så när Görans barn flyttat hemifrån fick han tid att av detta"skrot" skapa fantasifulla modeller av motorcyklar, traktorer och mycket annat. 
Tuppen på gården där Göran växte upp verkade ha haft ett ont öga till honom vilket han visade genom lömska utfall mot gossen. Som present fick Göran en gång en folkilsken get som hade för vana att stånga sin ägare i ryggen. Både tuppen och geten är nu ihågkomna som modeller.

Göran tycks ha en speciell förkärlek till använda tändstift, och de återkommer ofta som ett signum i hans skapelser. Under rundvandring bland föremålen lade jag märke till en kvinnotorso sammansatt av metallbrickor av olika storlekar. Ett huvud som skulle kunna vara en avbildning av en av Djingis Khans mongolkrigare visade sig vid närmare granskning vara uppbyggt av motorsågskedjor. Det tycks inte finnas gränser för Görans fantasi och skaparglädje, men konstnär vill Göran själv inte kalla sig för, möjligen kreatör.

Efterhand började Görans skickligt och underfundigt skapade verk uppmärksammas även utanför hans närmaste krets, och han fick inbjudningar att visa upp sin konst för en större publik, bl.a. i prestigefyllda Wanås skulpturpark 2010, Herrevads kloster, Bondrumsgården i Fågeltofta, Kulturhuset Möllegården i Åkarp bland Charlotte Weibulls samlingar. En utställning som Göran gärna framhäver var den på hembygdsföreningen i Bredaryd i Värnamo kommun 2012. Han hade bjudits in för att visa ett 50-tal föremål, och för detta ändamål tilldelats utrymmet i en halv gymnastiksal. Senast, under sommaren 2025, visades hans konstverk Fisken, gjord av gamla torkarblad, i foajén till Tomelilla kommunhus.
För några år sedan ropade jag på Röddinge byalags julauktion in en praktfull uggla som Göran gjort. Den pryder nu vårt bibliotek.

Göran Eriksson är inte mantalsskiven i Röddinge, men allt sedan uppväxten med kamraterna i Röddinge har hans hjärta funnits här, och han deltager aktivt i alla byns aktiviteter. Han är nog en ännu genuinare räddingebo än många av oss andra­, och vi är stolta över vår kreatör – mästaren på "cirkulär konst".

Jag har nu varit Röddinge byalags kontaktperson i Cederbergska släktföreningen under 15 år och bidragit med artiklar om och kring Röddinge och dess historia. Det har varit ett hedrande och givande uppdrag och jag har lärt mig mycket under det faktaletande som varit nödvändigt inför skrivandet. Min hustru Reet och jag har ju också träffat och lärt känna en del av er "Cederbergare", vilket har varit trevligt. Men nu är det dags för en ny kraft att ta över som kontaktperson. Vem det blir vet vi ännu inte, men jag önskar honom eller henne lycka till med uppdraget.
Avslutningsvis vill jag tacka för mig och önska Släktföreningen lycka till med den framtida verksamheten. Och sist men inte minst en uppmaning till er: Återvänd och besök Röddinge och Fyledalen. Gamla prästgården vet ni var den ligger, och vi är oftast hemma!

Bengt Göran Hansson